Systembolagets sortiment är sedan länge tillhåll för en lång rad produkter namngivna efter kända personer från TV. Det är ett oskick vi har vant oss vid men jag blev ändå överraskad då jag fann krokodilen Jena på etiketten till en flaska öl. Låt vara att det var en flaska öl på en hylla i en butik i Sankt Petersburg.

Det var i min mening alltid krokodilen Jena som var stjärnan i det sovjetiska barnprogrammet ”Drutten och Jena” och det är därför inte förvånande att det är han som har fått sponsorkontrakt. Drutten säljer inte.

Jena hade under alla år serien spelades in en pågående solokarriär som sjungande dragspelare och det kan inte förvåna någon att han en dag fick nog av Druttens skit. De gick skilda vägar 1988 och Sovjetunionen gick under strax därefter.

Nu säljer han öl till mig i en centralt belägen Prisma-butik och han gör det övertygande. Jag tvivlade aldrig för en sekund på att jag behövde en flaska med en kanonbeväpnad barnprogramskrokodil på etiketten.

Varken Jena eller någon annan där och då kunde dock förklara vad som fanns i flaskan. Jag förstår inte ett ord på etiketten och jag vet inte ens vad ölen heter, en ny nivå av bakgrundskunskap till och med för Gödsvinet.

Öl är dock ett språk som alla förstår och allt jag behövde göra var att ta med Jena hem till hotellrummet för en kommunikationsövning.

Det skulle visa sig att en flaska sådan som denna innehåller en ganska lätt, lite söt men fullständigt anständig porter. Barnprogramsporter, jag borde ha räknat ut det.

Ryssland är ett fantastiskt land med sådan öl i det. Sankt Petersburg är landets främsta ölstad och dess flaggskepp Baltika är den enda storsäljande ryska varan som varken är fossilbaserad eller olaglig. Tyvärr var mitt besök allt för kort och allt för arbetsamt för en grundlig kartläggning av utbudet. Resan var dock långt ifrån bortkastad, den gav både en ny bekantskap och ett återseende av ett bekant ansikte.  

98 RUB, finns inte på Systembolaget eller i EU

3 desomorfin av 5 möjliga

En gång för mycket länge sedan åt jag middag med en man från Kooperativa Förbundet. Jag säger det inte för att skryta ens om han faktiskt var en ganska högt uppsatt chef i organisationen. Det var bara så det var.

Samtalet vi förde var mer än något en gemensam ursäkt för att någon annan skulle betala notan men det saknade inte intressanta passager, låt vara att de var få och glest utspridda.

En sådan var en profetia om den svenska dagligvaruhandeln. Mannen från KF menade att framtidens marknad skulle vara än mer internationell än vad den är idag och som sådan också tydligare präglad av förutsättningar på den vidare, gemensamma marknaden än på den strikt inhemska.

Detta var alltså en av de intressanta passagerna.

För att göra en intressant passage kort menade han att Norden skulle komma att bli en liten sidomarknad inom en större dominerad av den enorma och växande ryska marknaden.

Exemplet han gav var att förpackningar med corn flakes sålda i Sverige i framtiden kommer att ha huvudsakligen kyrillisk text med svensk förklaring i det finstilta för de bakåtsträvare som inte brytt sig om att lära sig ryska.

Det kommer på den framtida marknaden i norra Europa inte anses ekonomiskt försvarbart att göra särskilda förpackningar för ett litet land som Sverige, istället kommer dessa att vara anpassade efter kunderna på den mycket större ryska marknaden.

Det var en intressant profetia som mycket väl hade kunnat bli sann. Tyvärr missade mannen från KF att lansera den i Finland. I Finland var man inte redo att äta corn flakes med kyrillisk text på förpackningen. I Finland hade man helt andra framtidsplaner.

För lite mer än en vecka sedan stod jag i en Prisma-butik i Sankt Petersburg. Jag kan ha nämnt det. Prisma är en kedja av mindre närbutiker som drivs av finländska S-gruppen, ett grossist och dagligvaruföretag med kooperativt ursprung.

En detalj som slog mig ganska omgående när jag kom in i butiken, förutom att den hade en dörrvakt, var att jag plötsligt förstod ryska.

En ung man frågade en ung kvinna i sitt sällskap om ”chipsy?” med en pekning mot en pall med majschips av det blåvita märket X-tra. Det är förstås ett ord som låter ungefär på samma sätt på alla språk men just dessa påsar med chipsy hade faktiskt texten ”spröda majschips” fullt synbart och några kyrilliska bokstäver fanns inte att se.

Förvirrad gick jag med snabbare steg mot vad jag uppfattade som ölhyllan och på vägen dit passerade jag produkter som de du ser på bilden.   

Den finska S-gruppen har vänt profetian upp och ner, de säljer sina finska varor med finsk – och svensk – text på förpackningarna i sina ryska butiker.

Jag ska inte säga att det inte underlättar men andelen svenskar och finländare i den butiken såväl som Sankt Peterburg i sin helhet berättigar inte den servicenivån. Istället tror jag att det handlar om finsk kulturimperialism av det mest iögonfallande slaget.

Denna misstanke stärks av vad jag fann när jag hunnit fram till ölhyllan. Den var stor, lång och välförsedd men inte direkt nerlusad av rysk öl. Det fanns förstås en del men också rätt mycket tysk, polsk och nederländsk dryck.

Särskilt tydlig blev dock prioriteringarna vid en inventering av ölkylen precis intill. Denna hade öl av ett enda fabrikat och detta fabrikat var Koff.

Jag tror att finländarna tycker att det här är alldeles fantastiskt. Man måste dock fråga sig vad de tar sig för nu när de lagt under sig arvfienden i öster. Står vi på tur?

Georgien är ett land av höga berg, vackra stränder och ryska medborgare som bara är på stridsvagnssemester. Det är långt dit men det finns en genväg här i soliga Johanneshov. Tbilisis hörna ligger bara ett par hundra meter från där jag skriver detta vid ett skrivbord krönt av ett glas Budvar pilsner. Det har stått i den här delen av stan ett tag nu och det börjar bli dags att skriva om kvarterets och stadens första georgiska restaurang.

Den har funnits här sedan 2008 men jag kom dit först igår kväll, 2019. De verkar ha klarat sig bra ändå, det var redan välbesökt när jag och den lokala representanten från Bromma stegade in någon gång strax innan halv sex på eftermiddagen. Flera generationer hammarbyhöjdare flockades kring borden och den muntra serveringsklockan klingade glatt inifrån köket.

Det var inte min första gång på en georgisk restaurang. I själva verket var det ungefär min fjärde gång det innevarande kvartalet. Senast var i Sankt Peterburg men oftast var på det konkurrerande etablissemanget Tiflisi på Hantverkargatan här i Stockholm. Där har jag ätit flera (2) gånger.

Om man skulle jämföra Tbilisis hörna med Tiflisi så skulle man förmodligen tråka ut de flesta. För att ändå försöka kan man säga att Tbilisis hörna vinner på att vara en gravt gemytlig kvarterskrog om än för att Tiflisi inte ställer upp i den grenen.

En viktig variabel i genren är antalet ryska män i skinnjackor och blekta jeans som en georgisk restaurang har och jag är den första att erkänna att Tiflisi har fler av dem än vad Tbilisis hörna har. På Tbilisis hörna trivs folk från trakten och som en av dem kan jag bara konstatera att den ryska ambassaden tagit sina affärer till Kungsholmen.

Georgisk mat är större i Ryssland än någon annanstans utom möjligtvis Hammarbyhöjden. Om man skulle göra en vågad jämförelse – och gud vet att jag inte drar mig för dem – så skulle man kunna säga att georgisk mat är i Ryssland något av vad italiensk mat är i många andra europeiska och nordamerikanska länder.

För inte så länge sedan tråkade jag ut ett stort antal ryska ungdomar, germanister och aktivister med ett långt tal om vad som anses vara problem i Sverige men nästan ingen annanstans. Det var i Sankt Petersburg och när någon stängt av min mikrofon blev det kallat till en paus med förfriskningar. Medan jag gick till förfriskningsrummet anlände ett stort antal platta vita kartonger till den samlade och lätt bedövade allmänheten. Pizza tänkte jag men chatjapuri från den georgiska restaurangen på bottenvåningen sa någon. Jag tänkte fortfarande pizza två bitar in på en deg med ost, kål och vitlök.

Var var jag? Tbilisis hörna igår kväll. Det var bra. Det var i själva verket utmärkt i det lilla formatet. Zonk beställde chatjapuri och jag transporterades till en plats i Sankt Petersburg och två bitar av något jag trodde var pizza. Jag skulle just börja en lång berättelse om vin i plastglas och unga miljöaktivister när jag fördes tillbaka. Väl på Olaus Magnus väg beställde jag lahmaju och vi beställde båda lulla kebab.

En sak med georgisk mat är att du aldrig kommer att kunna äta upp allt som ställs fram på bordet. Åtminstone inte om du på något sätt liknar gödsvinets tvenne redaktioner en fredagseftermiddag, två redaktioner som visade sig fullständigt hjälplösa inför stora portioner av kaukasiskt snitt. Ändå kommer du att försöka för att allt som det välgrillade lammköttet kan förmedla till dig är att du måste.

När vi fullbordat vårt fullständigt patetiska försök att tömma tallrikarna gjorde vi ett initialt likaledes ofullbordat försök att lämna restaurangen. Det var vid klockan kvart i sju så fullt på Tbilisis hörna att det var svårt att navigera mot dörren. Gå dit i tid men gå dit.

Jag har länge tänkt på det peruanska köket. Det är mest nykolonialt färgade tankar om läckert grillade marsvin och de kommer till mig när jag cyklar nerför Burspråksvägen. Där ligger Johanneshovs bästa peruanska restaurang och förra helgen var det dags att gå dit.

Det var åtminstone vad jag trodde. I själva verket visade det sig vara en fullständigt olämplig tid att gå dit givet att de håller stängt på grund av vad jag tror var takreparationer. Det var med andra ord istället dags att gå till Maestra vidas restaurang på Högalidsgatan.

Inte heller detta var utan sina utmaningar. Under mina försök att boka bord ringde jag under två dagars tid restaurangen fler gånger än vad jag tidigare ringt någon eller något under hela mitt liv. Endast långsamt gick det upp för mig att Maestra vida inte tar mina samtal, bokningar eller någondera. Jag gick dit med Bromma-redaktionen för att be ansvarig svara i telefonen så vi passade på att äta där också.

Jag beställde en risrätt som heter Arroz chaufa och zonk bad om en Pollo frito vilket till ingens förvåning var en friterad kyckling. Arroz chaufa är något av en andinsk pytt i panna som lär ha uppstått i en korsbefruktning med det kinesiska köket. Det är alltså ingen verkligt traditionell sydamerikansk rätt utan något mer nyandinligt.

Pollo friton såg ut som en korsbefruktning mellan det peruanska köket och en känd amerikansk snabbmatskedja från Kentucky. Bromma-redaktionen begränsade sitt omdöme till något förlåtande om de kalla dippsåserna.

Maten var helt anständig men ungefär så pulshöjande som söndagseftermiddagar som denna ofta är. Drycken var något helt annat, som Gödsvinets andlige ledare Nils redan konstaterat.

Vi beställde båda Inca kola för att det är något man gör på peruansk restaurang och eftersom vi helt enkelt inte bryr oss om vårt fysiska och psykiska välbefinnande. Inca kola smakar uppkräkta vingummin och sirap men är förmodligen giftigare än så.  

Jag ser Inca kola som Perus välavvägda hämnd på världen för conquistadorernas härjningar och då är conquistadorerna ändå det värsta som drabbat Peru näst efter Klaus Kinski.

Det finns mycket bra att säga om Maestra vida och nästan allt man kan komma på att säga kommer att vara bättre än vad man kan säga om Inca kola. Det är en informell, välbesökt och rätt trevlig restaurang där maten anländer snabbt men inte misstänkt snabbt till bordet. Man betalar i baren på väg ut och denna detalj är i sig värd ett hedersomnämnande.

Personalen är trevlig och inte alls så trist upptagna med telefoner som så många verkar vara nu för tiden.

Aldrig tvekande inför att spendera en helgdag på ett alternativt vis begav sig Gödsvinets tvenne redaktioner denna palmsöndag till den etiopiska restaurangen Gojo på Södermalm. Etiopiskt på palmsöndagen har såvitt jag kan se alla möjligheter att bli en institution i restaurangstockholm.

Etiopisk mat var på det stora hela en ny upplevelse för mig. Jag minns att vi i lågstadiet fick pröva något som lärarna sa att man tvingades äta i Etiopien men jag är rätt säker på att det bara var ett sätt att öka uppskattningen för skolbespisningen.

Brommas zonk har långt mer utförliga och förmodligen även mer rättvisande erfarenheter av landet och dess kosthållning. Likt Arthur Rimbaud före honom sökte han lyckan i Abessinien men skillnaderna är i ärlighetens namn också rätt stora. Oavsett vilket har han nu ett och annat att säga om flera saker på restaurang Gojos meny och jag hörde flera av dem denna palmsöndag.

En sak man ofta hör om etiopisk mat är vilken alldeles särskild upplevelse det är att äta den. Inte minst det faktum att man äter med händerna framhålls som särskilt trevligt och socialt, särskilt eftersom man ofta delar rätter. Det är en upplevelse men jag kommer inte undan känslan av att jag leker med maten när jag försöker.

På Gojo såväl som på plats i Etiopen serveras maten på en vid tallrik placerad i en genomsnittlig sombrero. Jag beställde en beyeaynetu och zonk en yebeg tibbs och båda rätterna serverades med injera.

Injera är det pannkaksliknande tunnbröd som är grått, syrligt och lätt svamplikt om det gjorts på rätt sätt på sädesslaget teff. Då smakar det endast mycket lite som wettexduk även om det fortfarande ser ut som en sådan.

Beyeaynetu är en samling grytor, kött och vegetabilier serverade som stor, vacker och ganska kladdig oljemålning. Yebeg tibbs är lamm. Båda är verkligen en upplevelse och en mycket mättande sådan även för oss vars fingrar inte fungerar utan en gaffel. Smakerna är inledningsvis fantastiskt nyansrika och varierade för att med tiden allt mer påminna om injera.

Dessa rätter är verkligen något av det mest originella du kan få för en högst rimlig summa pengar i Stockholm och då har jag inte ens sagt något om kaffet än. Kaffet är etiopiskt och mycket bra.

Etiopiskt på palmsöndagen är en upplevelse för alla sinnen och dina fingrar kommer aldrig att lukta detsamma.

Minoh är en plats i norra Osaka och såvitt jag vet är den platsen huvudsakligen ett berg. Även om berget ligger omgivet av ungefär nio miljoner Osaka-bor så är själva berget självt endast befolkat av apor och björnar. Dessa gör tidvis besök på det av Osakas universitets campus som ligger alldeles nära, förmodligen till glädje och förskräckelse för alla inblandade.

Nu var det inte detta vi skulle prata om, jag blir bara så ofokuserad när jag tänker på berg i norra Osaka. Istället ska vi rikta uppmärksamheten till denna öl från ett bryggeri beläget just i Minoh.

Innan denna flaska kom i min ägo hade jag aldrig hört talas om Minoh bryggeri, trots att jag under mina flera längre vistelser i Osaka suttit och druckit mer eller mindre meningslös öl bara ett par kilometer bort. Om jag bara vetat.

Det hjälper inte att grubbla över det nu men jag kan konstatera att dryckenskapen kunde ha hållit högre klass när jag var där. Då ansträngde jag mig ändå för att finna de bättre exemplen på japansk bryggerikonst, så som ett par IPA från Kirin.

Minoh W-IPA placerar sig ledigt över dessa mer storskaligt producerade IPA. Det är visserligen en ganska traditionellt humlebesk IPA av amerikansk stil men i ett land av Suntory är den blinda kung.

Beskan är större än fruktigheten och alla som druckit en Grand Kirin Calypso IPA vet att det är bäst så. Det är kanske en ofin sak att säga men Minoh W-IPA smakar helt enkelt inte särskilt japanskt. Jag skulle tro att kundkretsen i norra Osaka och Japan i övrigt är ganska liten och ganska utländsk.

Jag skulle ha kunnat dricka en till om det inte varit 8000 kilometer till nästa. Inget förgyller dock en recenserad öl som att få konstatera att den inte finns på Systembolaget.

4 monorail av 5 möjliga

Aying är en vacker plats i Bayern och Ayinger är en vacker öl som kommer därifrån. Gödsvinet har naturligtvis besökt bryggeriet där och naturligtvis har vi skrivit om det.

Att besöka bryggeriet är ett av det säkraste sätten att få pröva en Ayinger om man bor i Sverige eftersom systembolaget inte är till stor hjälp. Mig veterligen är den inte heller något man hittar i barkylarna här i landet. En stor del av sortimentet exporteras till Finland men i Sverige är helt torrlagt på Ayinger.

Idag har det ändå dykt upp en flaska från Aying på Systembolaget och så sent som i förmiddags fotvandrade jag till systembolaget i Hammarby sjöstad för att inhandla en. Det är ett vittnesmål om min hängivenhet att jag gick så långt, säkert en kilometer, trots att flaskan i fråga innehåller en bocköl.

Det är svårt att inte reflektera över det faktum att systembolaget föder oss troende med Ayinger endast i dess värsta gestaltningar, bocköl och julöl, när bryggeriet gör så många magnifika öl som kunde ha sålts i Sverige. Systembolaget vill inte ditt bästa.

Majbockölen är en inhemsk och erkänd ras i den bayerska faunan men inte en av de angenämare. Det är en stark öl med en vass smak som har sin egen kortlivade festival varje vår i München, ett evenemang för de som tycker att 7-procentig öl bäst serveras i glas om en liter. Endast undantagsvis var jag lockad av två till priset av en på Löwenbräukeller när jag promenerade förbi på Spandauer Straße under min vistelse i staden.

När jag nu sitter här med en flaska Ayinger Maibock förblir jag oengagerad. Det är en öl av god kvalitet, gjord på vatten från de renaste alpkällorna och de bästa råvarorna i den mest bayerska hantverksprocess man kan tänka sig. Likväl är det en majbock.

Väl ett par deciliter in i flaskan känner jag dock hur mitt motstånd långsamt rämnar. Det är ändå en Ayinger. Se den vackert bayerska flaskan, se dess fylliga konturer och minns. Se den vackra färgen i glaset och se världen genom ett filter av 6,9 volymprocent. Det här är bra, det här är Ayinger.

29:90 kronor på systembolaget, nummer 11623 i katalogen

Fyra Maibaum av fem möjliga

Så blev det vår på systembolaget till sist. Vintern har lättat sitt grepp och isen smälter från den gröna skylten. Ayinger har slutligen gjort sitt intåg bland hyllorna och jag var förstås inte långt efter.

Det vara bara häromdagen jag fällde ett par flaskor Ayinger Maibock med kundkorgen nere i Hammarby sjöstad och idag kunde jag stilla visslande på Stravinsky skörda ett våroffer till.

Ayinger Frühlingsbier har hittat till systembolaget men nästan ingen annanstans, den statliga butiken fortsätter sin mission om att endast ta in Ayings konstigaste öl.

Så där väldigt konstig är förstås inte Aying Frühlingsbier, du kommer inte att behöva en manual. Den är dock inte heller lika enastående självklar i sitt uttryck som exempelvis Ayinger Urweisse. Nåväl, man får ta vad man får och i förmiddags tog jag de fyra sista från hyllan i PK-huset.

Frühlingsbier är såvitt jag vet något som översteprästerna i Aying kommit på själv, det är inte något vi vanligtvis firar. Den här ölen hade med större precision kunnat säljas under namnet kellerbier. Om du valt att kalla den Chiemseer Hell så hade jag förmodlingen inte märkt något.

Det är en lätt och läskande öl med ett bittert bett som dröjer sig kvar. Färgen är ljus och lätt äggvitegrumlig. Passar till kallskuret i Englischer Garten en söndag i april.

Det är ingen märkvärdig öl men de icke märkvärdiga dagarna är trots allt rätt få och Aying Frühlingsbier kan du dricka året om.

28:90 kronor på systembolaget, nummer 11241 i katalogen

Tre S-Bahn av fem möjliga

Verkligheten råder och den är inte din vän. Verkligheten blir dock aldrig värre än att den kan lyftas av en öl. Verklighetens öl. Verkligheten blir aldrig verkligare än när man flyttar och det är ingen tillfällighet att just flytten är nära associerad med konsumtion av stora mängder tysk öl.

En svår söndagsmorgon i augusti flyttade Gödsvinet Bromma in i Bromma och plötsligt blev namnet mer meningsfyllt. Jag vaknade den morgonen vilket skulle visa sig vara ett misstag. Kvällen innan hade jag överlevt en kräftskiva men inte med mycket. Världen var skaldjur och magsyra,

Var hade jag varit utan flyttölen? Förmodligen på rätt plats i tid men jag föredrog det ändå som det blev. En vitlackerad burk DAB var allt som behövdes för att komma i form att tappa möbler tills solen gick ner över Abrahamsberg.

Min flytt från Vällingby till Johanneshov genomfördes nästan helt utan hjälp från flyttölen, huvudsakligen på grund av att jag jämte stadsbud också var chaufför av flyttbilen. Det var på det stora hela ganska eländigt. Väl på plats kunde jag dock omskola flyttölen till målaröl då jag konsumerade 15 liter kalkvit målarfärg och 12 halvlitersburkar DAB i vad som kan vara min sista renovering av lokalen jag skriver detta i. Det finns här färg på ställen du aldrig skulle ha gissat.

En gång för ganska länge sedan tappade jag möbler åt någon jag känner i Malmö och såvitt jag vet har staden aldrig riktigt varit densamma igen. Flyttölen var då ett sexpack folköl från en bensinstation och det är ett vittnesmål om människans livskraft att den gick att flytta ändå.

Tunga möbler har aldrig varit tyngre än de två dagar jag bar dem med bara ljummen folköl att stärka mig med. På den tredje dagen strilade det blod från kroppsöppningar du helst inte vill ha blod strilande från om du kan undvika det. Lyckligtvis hade jag då hunnit inhandla några burkar DAB.

Flyttölen är verkligt verklig och det är inte en skön verklighet. Jag vet eftersom jag är där nu. Förmiddagen har spenderats med att planlöst släpa saker upp och ner för trapporna i huset. Inte många i föreningen var lika redo att assistera en flytt av saker men inte många i föreningen känner till flyttölen. Jag fick ställa väckarklockan för att hinna med en DAB innan avgång till lasset på våningen under. Det var utan vidare värt det.

Verklighetens öl är kanske verkligare än någonsin och även om jag skulle ha skrivit ett inlägg om verklighetens korv så är jag tillfreds med att veta att verklighetens öl fortfarande är med oss.

Det är med skam och bestörtning som jag konstaterar att zonk har recenserat mer öl än mig den här månaden. Och mer te. Ganska mycket mer te. Så här kan det förstås inte fortsätta och nu gör jag något åt saken.

Öl och öl förresten, senast var det ju en alkoholfri Nils Oscar och personligen anser jag inte att Nils Oscar är riktig öl. Jag kan leva med en alkoholfri öl. Inte särskilt länge förstås. Alkoholfri öl gör mig sentimental och nedstämd, att dricka en är som att titta i ett fotoalbum med bilder av öl med alkohol.

Alkoholfri öl är som ett långsamt farväl.

Nu var det inte alkoholfri öl vi skulle prata om, vi har recensioner att skriva och zonkar att sätta på plats. Om alkoholfri öl är ett långsamt farväl är ölen på bilden ett ”hallå!”. Det är en van hälsning men en du bör besvara.

Södra Jura Say Hello är en fyllig lager som är humlad men som också vet när den ska sluta, till skillnad från allt för många öl i genren. Den är smakrik och kanske lätt fruktig men tillräckligt välrundad för att hålla mer än ett varv. Det är en lokalt och småskaligt producerad öl med en sådan smak.

19:90 kronor på systembolaget, nummer 33456 i katalogen

Tre trygga fraser av fem möjliga

Detta är tiden för att äta lunch på restaurang. Ingen jobbar på sommaren i Sverige och nästan ingen äter på stadens lunchrestauranger. Det är med andra ord så här års det finns rymd, lugn och frid nog bland dem för att någon ska kunna uppskatta en måltid.

Jag antar att en och annan turist kan ta platsen lämnad av de yrkesarbetande men turister hittar befriande sällan till den del av östra Södermalm där jag dagligen gör en nästan trovärdig imitation av arbete.

En restaurang jag besökt ofta men märkvärdigt nog inte skrivit om ens en enda gång är Gandhi. Den är indisk.

Det är särskilt märkvärdigt givet att det är en trevlig restaurang med ännu trevligare personal, prissättningen är skonsam och maten är precis så indisk som man förväntar sig.

Gandhi ligger passande nog på den del av Folkungagatan som kännetecknas tydligare av just asiatiska restauranger än av de pubar för professionellt drickande som präglar delen som närmar sig Götgatan. En granne är I love bibimbap och en annan är Folkunga Sushi, för att nämna två restauranger med Gödsvinet-certifiering.

Jag var där idag, på Gandhi, och allt var som vanligt. Fast med mindre folk.

Det betyder att mannen som tar beställningen bakom bardisken fortfarande ställer frågor med ett påstående. ”Du vill ha naanbröd”. Du känner mig uppenbarligen, främmande indisk man med mustasch. Jag säger aldrig emot och mannen bakom disken kan sälja mig vad som helst.

Det betyder att man långt in på eftermiddagen kommer att nynna ”hare krishna”, ”hare rama” och variationer på de två, som ofrivillig repetition av Gandhis musikunderhållning.

Det betyder att kycklingrätten på bilden var alldeles utmärkt och alldeles för mycken. Kanske behövde jag trots allt inte ett naanbröd stort som en pizzabottten men som jag redan berättat så är jag inte i en position att ifrågasätta dessa saker.

Gandhi är ett ypperligt inslag i en den södermalmska lunchkulturen. Du vill gå dit. Hare krishna

Gödsvinet har under de senaste veckorna genomfört en kartläggning av de av Stockholms restauranger som serverar korv. Det har varit en svår tid men vi känner att det var värt det.

Det var för korven vi gick till S:ta Clara Bierhaus i gamla stan. Vi gick nästan dit redan för några år sedan för att besöka deras haxe. Det är fortfarande en ogjord bekantskap och med risk för att gå händelserna i förväg misstänker jag att den gör sig bäst så.

S:ta Clara har en korvtallrik som är tysk endast till namnet. I utbyte mot 189 kronor serveras två korvar, en knödel och lite surkål. Låter det tyskt nog? Inte på länga vägar. Bratwursten är en tvärsvensk lunch-korv och de serverar någon sorts skysås till knödeln(?).

Den allvarligaste bristen på tyskhet finner man dock i öllistan. För att vara ett Bierhaus har S:ta Clara märkvärdigt lite Bier. Endast tre sorter stammar alls från världens enda öl-supermakt, flugviktsölen Holsten, Bitburger och Münchens tråkigaste weissbier Erdinger.

Att den senare ofta är den enda weissbier från München som man finner på restauranger i Sverige är besynnerligt och djupt tragiskt. I väntan på ett svar på varför det är så tänker jag skylla på Spendrups.

I avsaknad av tysk öl har detta Bierhaus istället Carlsberg, Falcon och abnormiteter som Corona.

S:ta Clara Bierhaus är en tysk restaurang på samma sätt som din genomsnittliga förortspizzeria är en italiensk restaurang.

Varken korven eller ölen ger alltså någon egentlig anledning att besöka S:ta Clara. Om du däremot vill dricka en Guiness och lyssna på ett cover-band i en svenskt irländsk pubmiljö så ser jag inget som stoppar dig.

Korvfesten tar aldrig slut här på Gödsvinet. För ett tag sedan tog den oss till en bayersk restaurang som tillhandahåller tyskhet i kubik, till skillnad från en del andra ”bierhaus” i Stockholm som jag skulle kunna nämna om jag inte varit så diskret till naturen (S:ta Clara).

Restaurang Löwenbräu vid Fridhemsplan håller den blåvitrutiga fanan högt och inte bara i oktober. Jag vet vad du tänker: ”Ligger inte Löwenbräukeller på Dachauer Straße 89 i München?”. Det har du förstås alldeles rätt i men eftersom det inte direkt har med saken att göra misstänker jag att du bara försökte arbeta in den informationen i en fråga för att verka märkvärdig.

Restaurang Löwenbräu ligger vid Fridhemsplan 29 men har sedan sitt grundande 1910 även hunnit med att vara placerad i de nu demolerade Klara-kvarteren. Utifrån allt jag har hört om gamla Klara så är Kungsholmen och Fridhemsplan en fullständigt naturlig fortsättning.

Jag och den västliga lokalredaktionen i Bromma tog oss dit en väldigt regnig valdag i slutet på maj. När menyn erbjuder korvfrossa så behöver man inte leta längre ens om även resten av listan på rätter är en parad av teutonisk frestelse.

Korvfrossa på Löwenbräu levererar på ett sätt som räkfrossa sällan gör. Till att börja med blir det mindre skal och färre urkramade skivor av citron. Frossan på bilden inkluderar fler sorters korv än vad jag kan nämna vilket är en besvikelse efter att ha gått igenom alla Stockholms restauranger som serverar korv.

Den tjocka vita är en Thüringer. Bakom berget av surkål ruvar en blyg Nürnberger. Den långa smala korven kan man kalla för Coburger om man vill och den lite kortare får helt enkelt heta Bratwurst. När jag tänker på det så är det en Bockwurst som sticker fram bakom potatisen. Så har vi nämnt alla fem ändå. Egentligen borde jag sluta skriva nu när jag ligger på plus.

Likväl fortsätter jag, det finns mer att säga om Löwenbräu, som att de har ett ypperligt öl-sortiment och att de inte ryggar tillbaka inför att servera det i krus stora som ditt huvud.

Jag beställde en maß Paulaner Helles och zonk beställde en Jever fun som han inte kunde sluta prata om. Han hävdar att jag drack två krus men jag betraktar det som ett obekräftat rykte tills han kan belägga det med trovärdiga bevis.

Något bör också sägas om den stämningsfulla atmosfären och det tyska gemyt som bara kan serveras av en fenomenalt erfaren servitris med karpaltunnelsyndrom från att ha burit för många maßkrug.

Allt kommer samman på Löwenbräu vid Fridhemsplan och jag kan inte förstå varför jag inte hittat dit tidigare. Nu när jag har hittat det tvivlar jag på att jag någonsin kommer att äta en korvfrossa någon annanstans.

Gödsvinets satsning ”Verklighetens korv” är så här långt ett misslyckande. Nästan ingen av de paraderade korvarna har varit verkliga i en vardaglig mening. Istället är det sällansköp av restaurangkorv som har dokumenterats och även om det varit vår verklighet under en tid så är det som bekant inte din.

Ingen uppskattar dock ett misslyckande som Gödsvinets lokala redaktioner och vi kommer därför att fortsätta på den inslagna vägen. Det här inlägget kommer att handla om en av den minst verkliga korvarna du kommer att läsa om idag. Vi kan kalla den schweizerkorven.

Vi kan kalla den schweizerkorven eftersom du finner den vid Zeughausplatz i Zürich. Jag passerade igenom denna del av det gamla Zürich i helgen och ett påbud hemifrån förpliktigade mig att pröva på korven på Zeughauskeller.

Zeughaus är ett Haus för vapen, kulor och krut men i Zürich har dess källare kommit att få ett fredligare och långt mer meningsfullt användningsområde. Hos Zeughauskeller serverar man korv och man gör det med visst allvar.

Menyn av korv är rätt lång och jag insåg snart att jag gjort ett misstag då jag försökt överbrygga den i sin helhet genom att köpa en provsmakningstallrik. Det var visserligen en vacker Wurstparade på spett men det var mycket av lite och lite av allting. När du går till Zeughauskeller uppmanar jag dig att istället välja en av deras klassiska korvrätter.

Det är kalvkorv, fläskkorv, paprikakorv, ramslökskorv och husets korv, allt uppträtt direkt från den aldrig falnande grillen. Till detta beställde jag en rösti och husets bärnstensfärgade öl, löksåsen ingick.

Det är en lunch för mästare och jag var mästerligt belåten när jag stegade ner för Bahnhofstrasse efter intaget mål. Bakom mig lämnade jag 29,50 franc för korv vilket var en investering som fördunklades något av det faktum att man kunde ha fått en hel haxe för 31 franc.

Likväl finns det inget att ångra och det finns inget att tveka inför nästa gång du råkar befinna dig i Zürich. Zeughauskeller är en oundviklig destination för dig som önskar din korv overklig.

En gång för länge sedan jag deklarerade jag att chanserna för att uppmärksammas av Gödsvinet ökar markant om man någon gång haft något att göra med den Blekingska nationen i Lund. Något nedslående har ändå ingen som haft något med den Blekingska nationen i Lund att göra gjort något värt att uppmärksamma. På nio och ett halvt år.

Det är därför med stor glädje vi idag kan uppmärksamma en öl och ett bryggeri som har en delvis koppling till åtminstone en eller ett par personer som har en forntida relation till den Blekingska nationen i Lund. Det är inte mycket till koppling men vid det här laget tar vi vad vi kan få.

Bryggeriet som gör ölet heter Röstånga RajRaj, där Röstånga är en tätort i Svalövs kommun och RajRaj är något man inte kan säga om man kommer från en tätort i Svalövs kommun.

Det är ett fint litet bryggeri som gör fina små öl att sälja på systembolagen i Svalöv och Perstorp. Det är så långt distributionen i monopolet nått men jag jobbar på att expandera den till systembolaget vid Gullmarsplan, en låda i taget.

Det var dit jag gick för att hämta min beställning idag och det var en marsch under stor förväntan. Om du såg någon bära stora mängder öl från den skånska landsbygden längs med Nynäsvägen idag så var det alltså förväntan och inte bara dödslängtan du skådade i blicken.

När jag nu med spasmiskt skakande och tre centimeter för långa armar öppnar den första flaskan kan jag konstatera att förväntningar kan besannas och att den herkuliska insatsen med kollina var värd att genomföra.

Ölet sprider en ganska påtagligt blommig doft när man häller upp det men smaken är långt mer sträv och stramt värdig. Det är en djup, maltig smak med inslag av saker du ändå inte skulle tro på. Den har en fruktig rondör och en kolsyresprudlande friskhet man inte alltid finner hos en pale ale.

Det här är en riktigt bra pale ale och om du i likhet med nästan alla jag kan komma att tänka på inte bor i Svalöv eller Perstorp så är den förvånansvärt enkel att beställa till Gullmarsplans systembolag eller ett systembolag nära dig. Men helst till Gullmarsplans systembolag.

30:40 kronor på systembolaget, nummer 31808 i katalogen

5 byalag av 5 möjliga

Rörstånga RajRaj är en gammal bekantskap här på Gödsvinet. Vi känner deras öl som kanske ingen annan internetkälla i Johanneshov och Johanneshovsområdet. Det är därför inte bara en glädje utan också vårt ansvar att här meddela en ny öl från bryggeriet i Svalöv. Ingen kan göra det bättre.

Något behövs verkligen sägas om Röstånga RajRaj Passion Statement, det är inte en öl som andra. Det är en Berliner Weisse som bryggeriet kallar för Florida Weisse med vilket jag förmodar de menar att det bryggts av exilkubaner.

Florida är också USAs ledande producent av citrusfrukt för juiceproduktion, något som vi skrivit om redan för länge sedan i en sedelärande berättelse om apelsiner, countrymusik och HBTQ-rättigheter.

En betydande del av Floridas fruktproduktion verkar ha exporterats till Svalöv och inget av den verkar ha undgått att hamna i bryggfaten hos RajRaj. Jag kan på rak arm inte komma ihåg att jag druckit en fruktigare öl.

Nu smakar den väl inte i första hand citrus utan, som den kvicktänkte redan härlett från namnet, passionsfrukt. En väldig massa passionsfrukt som enligt den genretypiskt skrytsamma flasketiketten också är ”riktigt frukt” och inget annat.

Att det är riktig frukt och inte något sockrat extrakt gör också att ölen blir riktigt syrlig i jämförelse men nästan vilken annan öl du druckit de senaste 24 timmarna. Frukt och syra gifter sig dock lyckligt i denna vackert gulgrumliga dryck men jag sippar entusiastiskt med insikten att mitt ph-värde nog inte kommer att fixa två sådana här flaskor i rad.

För att tillåta mig en utvikning, en tillfredställelse jag sällan undanhåller mig själv, så undrar jag hur ett riktigt litet bryggeri som RajRaj tänker kring etiketten. Etiketten på Passion Statement följer estetik så typisk för små bryggerier att den kommit att närmast utgöra en egen skola i etikettkonsten. Finns det konferenser där man träffas och kommer överens om dessa saker?  Har det något med systembolagets regler mot attraktiv paketering att göra?

Etiketten föreställer män i skägg och mustasch vilket är olyckligt eftersom män i mustasch har gjort mer för att diskreditera hantverksöl som denna än kanske någon annan grupp i samhället. Inget kan få mig att välja en spendrups lika effektivt som en man i mustasch som presenterar en ny sorts öl.

Det är dock ingen lätt uppgift att sätta en etikett på en flaska Passion Statement. Det är inte ofta man får tillfälle att säga det men den här ölen skiljer sig faktiskt från det mesta och då gillar jag ändå det mesta. Den är säkert nyttig också.

39:20 kronor på systembolaget, nummer 33697 i katalogen

5 citroner av 5 möjliga

Det är sommar och på sommaren gör människor dumma saker. Något av det dummaste man kan göra med öl – och det är en ganska bred kategori av dumheter – är att dricka den i solen. Det här avsnittet av Gödsvinets serie Verklighetens öl handlar om öl-i-solenölen.

Det här borde vara enkelt: Öl tål inte sol och det gör inte heller den som dricker den. Det är min erfarenhet.

Öl säljs i färgade flaskor för att solen plågar den och öl som säljs i genomskinliga flaskor är antingen inte ens öl till att börja med eller i grunden så dålig att solstrålar inte kan förstöra den mer. En person som dricker öl bör på liknande sätt förvaras bakom färgat glas eller andra skyddande material. En person som dricker öl i genomskinlig flaska bör sättas i skamstock på kyrkbacken nästföljande söndag.

Låt mig berätta hur jag erfarit denna av verklighetens öl. Det är en berättelse om smärta och vanställdhet mer gripande än andra berättelser om smärta och vanställdhet som någon av Leif GW Perssons många självbiografier.

Jag har druckit öl i solen. Som vi redan konstaterat gör människor dumma saker på sommaren. En gång var på en av Vikings båtar och det är egentligen allt man behöver säga. Det var sol i skärgården och en Lapin kulta kostade 40 kronor på soldäck. Dagen efter vaknade jag med en puckel av vätska i pannan som delvis skymde sikten. Det var ändå ingen vacker syn i spegeln och det var öl-i-solenölens fel.

Använd solkräm. Om jag kan erbjuda bara ett tips inför framtiden så skulle solkräm vara det. De långsiktiga fördelarna med solkräm har bevisats av vetenskapsmän medan resten av mina råd inte har någon mer pålitlig grund än plagiat från 1990-talets MTV.

Solkräm låter som en somrig efterrätt på Kronobergshäktet men det är din bästa vän i kampen mot öl-i-solenölen. Jag använder solkräm när jag behöver och jag behöver ganska omgående efter det att solen kommer ett meningsfyllt stycke över horisonten i februari.

Det har hänt att jag försummat behoven på sommaren. På sommaren gör människor dumma saker. Ibland har medmänniskor fört tillbaka mig till förnuftets smala bana. En gång på en festival i Texas pekade en reslig farmare på mig med hela handen på 15 meters avstånd med ett rytande ”YOU!”. Sedan plockade han fram en tub och spritsade en stor hög solkräm i min handflata. Åtminstone tror och hoppas jag att det var solkräm.

En gång gick jag en promenad i Arizonas allra roströdaste öken en solig och mycket het dag i juli. Utan solskydd. På sommaren gör människor dumma saker. En indian gav mig en tub solkräm där i öknen. Jag antar att han sett nog av den röda mannens plågor.

Hudcancer är inget skämt för oss de allra ädlast grisrosa av alla guds människor. Öl-i-solenölen måste vara vad IOGT-NTO menar när de säger att alkohol orsakar cancer.

Solen skiner över Johanneshov idag och jag dricker en öl inomhus. Öl-i-solenölen dricks bäst i skuggan. Kanske går jag ändå ut en stund på balkongen och om jag känner mig äventyrlig kanske jag även lyfter på hibernalhatten åt solen. Konstigare saker har hänt. På sommaren gör människor dumma saker.

Det har varit en mycket tysk tid i mitt liv. Bayersk öl och sockar i sandaler. Bratwurst och klingande lieder. Mann, Strauss, Hilbig och Kutscher.

Nu avviker detta mönster förstås inte så särskilt mycket från mitt ordinarie, det mesta jag konsumerar i form av öl, vin, mat, musik och litteratur har en tysk prägel. Nu under sommaren har jag dock skruvat upp det teutoniska till elva och alltsamman kom till sitt lyckliga klimax under en förmånligt förlängd helg i Berlin tidigare denna månad.

Berlin, jag åker dit varje år och om jag inte gör det så beror det på att jag nyss varit där. Säg mig en del av Berlin och jag ska säga dig när jag var där och vad jag druckit till frukost.

En del av Berlin jag länge undvek vad de som kallas Biergarten. Det kändes helt enkelt fel, Biergarten är för mig södra Tyskland och södra Tyskland börjar någonstans strax norr om Freising. Berlins motsvarighet till Biergarten har sedan 1990-talet för mig varit en ljummen burköl i en lekpark i Wedding.

Långsamt har jag dock tinats upp till tanken på att dricka öl under kastanjeträd även i Tysklands ärrade huvudstad. En Biergarten måste för att få kallas en biergarten vara en trädgård där man kan få köpa öl men där man på intet sätt måste det. En Biergarten är inte en uteservering, det är en park med rättigheter.

Alla egentliga Biergarten ligger i München och i München är en Biergarten en naturlig samlingspunkt för all form av mänsklig interaktion. Nästan. Man sätter sig vid ett bord och om man också vill köpa en öl så gör man det. De flesta gör det. Det är dock inget tvång, det är fortfarande en park, inga servitörer och ingen som tittar snett på dig när du sänker din fjärde maß.

I München är det inte ovanligt att se stora familjer fira barnkalas i en Biergarten. Tråg på en säckkärra med andra tråg av mat och kakor och vadhelst som behövs för att fira en femte födelsedag.

Ölen kommer från en tunna som under goda omständigheter aldrig upphör läcka ljuvt bayersk öl i maßkrug efter maßkrug. Vid Augustiner Keller Biergarten nära Hackerbrücke går man in i en inhägnad för att plocka upp en färsk maß från en rad av färska maß. På väg ut från inhägnaden betalar man i en utomhusversion av en snabbköpskassa.

Någon sådan park finns det inte i Berlin och länge trodde jag att det betydde att det inte finns någon Biergarten i Berlin. Kanske tror jag det än.

Pratergarten fick mig att ifrågasätta min tro. Det finns öl där och om man vill så ser det ut lite som en trädgård. Min sorts trädgård. Det finns en lucka i en vägg för öl och det finns en lucka i en vägg för korv. Viktigast av allt, det finns kastanjer. Pratergarten till och med ligger vid Kanstanienalle.

Det är en fin plats i en fin del av staden och jag vill tro att det är en Biergarten. Om man tar U2 från Eberswalder Strasse till Stadtmitte, byter genom ett maskhål till U6 och far till Platz der Luftbrücke så är man på plats för ett svar om Berlin verkligen har Biergartens. Där, vid Hitlers favoritflyglats Tempelhof ligger en Biergarten till namnet. Den är ok på ett sätt som Hitler aldrig var.

Inte långt därifrån, i Viktoriapark, ligger Golgatha Biergarten, i Viktoriapark. Bakom grillen jobbar en ung svensk man som behöver snus omgående. Det är en trevlig plats men min rättlärdhet förbjuder mig att kalla det en Biergarten. Jag fick hålla ett långt tal på fruktansvärd tyska för att få min Augustiner i ett maßkrug.

När jag för någon vecka sedan var i Berlin tog jag U3 till Krumme Lanke. Det är en plats precis så krum som namnet utlovar. Därifrån promenerade jag till Mexikoplatz varifrån jag tog S-bahn till Wannsee och ett förintelseminnesmärke. Föga visste jag att jag i Wannsee också skulle komma att finna mitt bästa bevis så här långt på att det finns Biergarten i Berlin.

Alldeles nära stationen ligger Loretta am Wannsee och endast motvilligt accepterar jag att stället inte är döpt efter Loretta Lynn. Det ser ut som en Biergarten och i allt väsentligt fungerar det också som en Biergarten. Jag vill tro att det är en Biergarten.

Där finns öl och där finns korv. Det finns kastanjer eller något som tillräckligt liknar det efter två krus.

Jag lärde mig mycket där, vid Loretta am Wannsee. Exempelvis gick det upp för mig att berlinare faktiskt äter currywurst på fullt allvar. Jag har alltid trott att det är något man lurar på turister. Själv åt jag weisswurst och funderade på om stämningen är mer avkopplad i München eller om ölen bara är större.

Det finns Biergarten i Berlin eller något som fungerar nästan lika bra. Jag var nyss där och jag är snart på väg tillbaka.

Jag tror att Rainer Maria Rilke sa det bäst: ”Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystaste timme: Måste jag skriva?”

Jag måste skriva. Jag måste skriva om Blossas årgångsglögg. Det är den tiden på året och det är mitt ok att bära, idag, imorgon och sedan tio år.

Nu skrev ju förstås inte Rainer Maria Rilke så väldigt mycket om Glögg. Det är Sonetterna till glöggen, Kornetten Christoph Rilkes visa om kärlek och glögg och förstås Brev om Cézanne och glögg. Samt en del mindre verk. Inte mycket alls.

Framför allt behövde han inte skriva om Blossa 19 Aloha. Han hade det lätt på många sätt som jag just nu inte har. Han var den berömdaste tyska poeten som någonsin besökt Flädie, jag är den som just står i begrepp att provsmaka en tionde årgångsglögg från Blossa.

Egentligen dricker man inte Blossa årgångsglögg, man mer liksom blundar och väntar på att det ska vara över. Den här kommer inte att vara över på ett tag.

Det är en smak som dröjer sig kvar och när solen har gått upp nästa morgon och du tror att den har gått dyker den upp hos dig i sovrummet. Blossa 19 är här för att stanna om än mest för att den inte är färdig med dig än och förresten har den ingenstans att gå.

Blossa 19 har en smak av jul om du med en smak av jul menar att den är konstgjord och att den aldrig vill ta slut.

Om man ska jämföra med tidigare årgångsglögg så påminner Blossa 19 en del om Blossa 17 Old Dehli på så sätt att man önskar man aldrig druckit den. I den meningen påminner egentligen alla årgångsglögg om varandra. De har en imponerande känsla för kontinuitet på Altia.  

Jag vet att jag har överkonsumerat fruktgodisliknelserna i mina recensioner av Blossas årgångsglöggar och jag önskar att jag hade sparat några till Blossa 19. Piggelin. Det får bli Piggelin. Artificiell melonsmak. Jag tror det finns en solskyddsolja som luktar så här.

Blossa 19 Aloha tar oss med till Hawaii om man med tar oss med menar får oss att aldrig vilja se en skjorta med palmer igen. Jag var förresten redan där. Den här glöggen gör ingenting för mig.

Varför gör jag det här? För att ingen annan gör det. Jag har exempelvis redan konstaterat att Rainer Maria Rilke aldrig drack Blossas årgångsglögg. I själva verket dricker nästan ingen Blossas årgångsglögg längre. Lita på en som sett saker och bli en av dem.

119 kronor på Systembolaget, nummer 71822 i katalogen

1 ananas av 5 möjliga

För alla oss som aldrig behöver tveka inför om eller varför vi dricker kan det vara underhållande att fundera kring vad vi dricker. Ingenstans är den dryckesleken lika utmanande och potentiellt förödande som i Japan.

Nu är det Japan jag befinner mig i och leken kan börja. Jag vet inte exakt vad som finns i tetra-förpackningen på bilden men jag vet att jag har druckit det flera gånger tidigare. Det samma kan å andra sidan sägas om rätt mycket annat jag inte skulle kunna identifiera utan intensiv elektrochockterapi.

Det är en ganska söt fruktdryck som serveras bäst lätt isad till någon man inte behöver prata med på ett tag. Det är Suntory som står för blandningen men det är nästan omöjligt att hitta någon information om hur den gått till. Denna dryck är uppenbarligen inget som Suntory skyltar med och då skyltar man ändå ogenerat med Suntory Kaku Highball, en dryck som är licensbelagd i EU och flera amerikanska delstater som börjar på I.

Detta är en dryck smaksatt med aprikos eller något avsett att smaka aprikos. Jag listade ut det genom att härleda dess påtagliga doft av bittermandel till vätecyanid och frukter som kan fås att avge sådan. Det kan ha varit en lyckoträff.

Googles bildregister och dryckens förpackning är dock helt överens om att frukten i fråga är en Prunus mume, ett kinesiskt plommon eller en japansk aprikos, en ume. Det här är alltså vad Suntory vill kalla en umeshu. Det är i sken av det inte konstigt att de inte skyltar med produkten då umeshu vanligtvis säljs i glasflaska till priser som skulle ge dig en pall med det här.

Så illa är det förstås inte Suntory tetra-umeshu, kan jämföras fördelaktigt med att inte ha något att dricka alls. Det är en fruktdryck för dig som har tröttnat på att blanda med proviva. Kanske ett stort glas Godmorgon Ume att börja dagen med?

Jag skulle dricka det här igen och det kommer jag helt säkert att göra eftersom det är en liter i förpackningen och jag har en månad kvar i landet.

685 Yen, finns helt säkert inte på systembolaget

2 stenfrukter av 5 möjliga